നേപ്പാളിന്റെ മലനിരകൾ കഴിഞ്ഞ രാത്രി ഒരു പുതിയ സംഗീതം കേട്ടു. അത് തലമുറകളായി അടിച്ചമർത്തപ്പെട്ടവരുടെ കോപത്തിന്റെ സംഗീതം. വഴിയിലൂടെ നടന്നു പോവുകയായിരുന്നു ധനകാര്യ മന്ത്രി. അദ്ദേഹം കരുതിയത് തനിക്ക് bodyguard-ുകളുടെ വലയവും, സർക്കാർ power-ന്റെ shield-ഉം ഉണ്ടെന്ന്. പക്ഷേ ജനങ്ങൾക്കുണ്ടായിരുന്നത് bare hands, ചെരിപ്പുകൾ, കോപം. അത് മതിയായിരുന്നു. തെരുവിന്റെ നടുവിൽ, ജനങ്ങൾ അവരുടെ ചെരിപ്പുകൾ പൊക്കി അടിച്ചപ്പോൾ, ലോകത്തിന്റെ മുഴുവൻ reports, conventions, summits, resolutions—എല്ലാം meaningless ആയി. കാരണം ജനങ്ങളുടെ ചെരിപ്പടിയാണ് ഏറ്റവും വലിയ documentation.
നേപ്പാളിന്റെ കഥ ഒരിക്കലും വെറും ആഭ്യന്തര രാഷ്ട്രീയത്തിലൊതുങ്ങുന്നില്ല. അത് ലോകത്തിന്റെ തൊഴിലാളി വിപണികളിലേക്ക് പടർന്നൊഴുകിയ ജനങ്ങളുടെ വേദനയാണ്. ഖത്തറിലെ മരുഭൂമിയിൽ വെന്തുപോയ ശരീരങ്ങൾ, മലേഷ്യയിലെ ഫാക്ടറികളിൽ കുടുങ്ങിയ പെൺകുട്ടികളുടെ കണ്ണുനീർ, ഇന്ത്യയിലെ നിർമ്മാണ സ്ഥലങ്ങളിൽ കല്ലായി വീണ യുവാക്കളുടെ അസ്ഥികൂടങ്ങൾ — ഇതെല്ലാം നേപ്പാളിന്റെ യാഥാർത്ഥ്യം. വീടിന്റെ ചുമരുകളിൽ അമ്മമാരുടെ കരച്ചിലും, ശവപ്പെട്ടികളിൽ നാട്ടിലേക്ക് മടങ്ങിയ മക്കളും, Gulf recruitment mafia കവർന്നെടുത്ത ജീവിതവും എല്ലാം ചേർന്ന് ജനങ്ങളുടെ ഓർമ്മകളിൽ അഗ്നിജ്വാലയായി കത്തിക്കൊണ്ടിരുന്നു.
ഈ രാജ്യത്തിന്റെ ഭരണാധികാരികൾക്ക് നാട്ടിലെ സമ്പദ്വ്യവസ്ഥയെ നിലനിർത്താൻ കഴിഞ്ഞത്, ലോകത്തിന്റെ തൊഴിലാളി വിപണികളിലേക്ക് പുറപ്പെട്ട യുവജനങ്ങളുടെ വിയർപ്പിന്റെ പണമാണ്. ‘റിമിറ്റൻസ്’ എന്ന സുന്ദരമായ സാമ്പത്തിക പദം കൊണ്ട് അവർ മറച്ചുവച്ചത്, Gulf മരുഭൂമികളിൽ ദിവസവും മരിച്ചുപോയ തൊഴിലാളികളുടെ കഥകളാണ്. വീടുകളിൽ അമ്മമാർ കരഞ്ഞു, കുട്ടികൾ പട്ടിണിയോടെ സ്കൂൾ വിട്ടു, ഗ്രാമങ്ങളിൽ വീടുകളുടെ കടങ്ങൾ അടക്കാൻ കഴിയാതെ ആളുകൾ ഭൂമി വിറ്റു. എന്നാൽ Kathmanduയിലെ പാർലമെന്റിൽ നേതാക്കൾ migration numbers-നെ GDP-യിലെ ശതമാനമായി മാത്രം പറഞ്ഞിരുന്നു.
ഈ visuals ഒറ്റ രാജ്യത്തിന്റെ മാത്രം സംഭവമല്ല. അത് entire global South-ന്റെ suppressed anger-ന്റെ projection ആണ്. ഒരിക്കൽ Maoist guerrillas power പിടിച്ചെടുത്തപ്പോൾ ജനങ്ങൾ കരുതിയത് change സംഭവിക്കുമെന്ന്. പക്ഷേ അവർ തന്നെ palaces-ൽ കയറി, Swiss banks-ൽ accounts തുറന്നു. Communist party cadres-ന്റെ struggle slogan-കൾ hollow ആയി. People’s war-ൽ മരിച്ച കുട്ടികളുടെ രക്തം rulers-ന്റെ luxury cars-ന്റെ petrol ആയി.
കുടിയേറ്റത്തിന്റെ മരുഭൂമി
നേപ്പാളിന്റെ ഏറ്റവും വലിയ export commodity minerals അല്ല, spices അല്ല, carpets പോലും അല്ല—ആളുകളാണ്. Gulf desert-ൽ stadium-കൾ നിർമ്മിക്കാൻ പോയവർ, Malaysiaയിലെ electronic factories-ൽ sweatshop-കളിൽ പൊടിഞ്ഞവർ, Indiaയിലെ construction sites-ൽ കല്ലായി വീണവർ, Korea-യിൽ shipyard-ുകളിൽ മരിച്ചവർ—ഇവരാണ് രാജ്യത്തിന്റെ true capital. Official statistics പറയുന്നു: GDP-യുടെ 30% remittances. But behind every dollar, ഒരു മൃതദേഹം.
Recruitment agents ഗ്രാമങ്ങളിലെ വീടുകളിൽ വരെ എത്തും. അവർ 18-20 വയസ്സുകാരെ Gulf-ൽ paradise കാണിച്ചു കൊണ്ട് വിളിച്ചുകൊണ്ടുപോകും. “10,000 dirhams salary, AC rooms, food free” എന്ന് പറഞ്ഞ്. പക്ഷേ airport-ിൽ contract sign ചെയ്തപ്പോൾ, wages half. പിന്നെ bonded labour പോലെ കുടുങ്ങി. Recruitment mafiaക്കും Nepali politiciansക്കും commission. Victims-ക്കു chained life.
Saudi-യിലെ kafala system workers-നെ master-ന്റെ permission കൂടാതെ country വിട്ടു പോകാൻ പോലും അനുവദിക്കില്ല. Workers beaten, passports confiscated, wages unpaid. Heatstroke-ൽ മരിച്ചവർക്ക് compensation ഇല്ല. Qatar-ൽ World Cup stadium നിർമ്മിക്കാൻ പോയ Nepal youth-ന്റെ bodies aluminium boxes-ൽ മാത്രം തിരിച്ചെത്തി. Airport-ൽ coffin-ൽ മടങ്ങിയ മകൻ കണ്ടപ്പോൾ, അമ്മ faint ആയി വീണു. എന്നാൽ Kathmandu-യിലെ rulers-ന് അതൊക്കെ statistics മാത്രം.
ILO reports പറഞ്ഞു: “Migrant workers face exploitation, unsafe conditions, withheld wages.” Amnesty International glossy cover report പുറത്തിറക്കി: “Nepali workers in Gulf facing abuse.” Human Rights Watch documentation ചെയ്തു. UN special rapporteur Kathmandu-യിൽ press meet നടത്തി. പക്ഷേ villages-ൽ school fees ഇല്ലാത്ത കുട്ടികൾ dropout ആയി. Reports-ന്റെ pages warm ആയിരുന്നു, but mothers’ kitchens cold.
അന്താരാഷ്ട്ര സംഘടനകളുടെ ശൂന്യത
ILO-യുടെ conventions Nepal ratify ചെയ്തു. Amnesty press releases issue ചെയ്തു. HRW fact-finding mission നടത്തി. Migrant Forum in Asia seminars നടത്തി. Geneva-യിലെ corridors-ൽ migrant rights discuss ചെയ്തു. പക്ഷേ Gulf-ൽ workers-ന്റെ sweat evaporate ആയി.
അവരുടെ reports international conferences-ൽ claps നേടി. UN-ൽ delegates speeches നടത്തി. പക്ഷേ Qatar stadium-ൽ scaffold collapse ആയി മരിച്ച migrant-ന്റെ body Nepal-ലേക്ക് തിരിച്ചെത്തുമ്പോൾ, flight ticket-ന്റെ tax പോലും family-ക്ക് അടയ്ക്കേണ്ടി വന്നു. Recruitment mafia Kathmandu-യിൽ minister-ുകളുമായി dinner നടത്തി. Civil society-യുടെ reports shelf-ൽ dust ആയി.
ഇവിടെ ലോകത്തിലെ മനുഷ്യാവകാശ സംഘടനകൾ എല്ലാം കേന്ദ്രം നേപ്പാൾ ആയിരുന്നുHuman Rights Watch, Amnesty International, ILO, ITUC, Migrant Rights Council — Genevaയിലെ മീറ്റിംഗുകളിൽ, Dohaയിലെ migration forum-കളിൽ, New York UN സെഷനുകളിൽ. അവർ thick reports എഴുതി, case studies പ്രസിദ്ധീകരിച്ചു, തൊഴിലാളികളുടെ അവകാശങ്ങൾക്കായി glossy cover-കളിൽ നിറഞ്ഞ documents പുറത്തിറക്കി. Gulf-ൽ 2022 ലോകകപ്പിന് stadiumനിർമ്മിക്കുമ്പോൾ മരിച്ച നേപ്പാളി തൊഴിലാളികളുടെ എണ്ണവും, Malaysiaയിലെ കുടിയേറ്റ പെൺകുട്ടികളുടെ sexual abuse റിപ്പോർട്ടുകളും, Saudi-യിലെ kafala സംവിധാനത്തിന്റെ ക്രൂരതയും അവർ ലോകത്തോട് പറഞ്ഞു.
പക്ഷേ report-ലൂടെ വരുന്ന വാക്കുകൾക്ക് ഭരണത്തിൻ്റെ ചക്രംതിരിക്കുന്ന മൂർച്ച ഇല്ല എല്ലാം transhational നയതന്ത്ര trade മാത്രം മരുഭൂമിയിലെ മണലിൽ ചോര ചേർന്ന വിയർപ്പിന്റെ തീ അവയിൽ മുഴങ്ങുന്നില്ല. Reports വായിച്ചിരുന്ന ലോക നേതാക്കൾക്ക് conferences-ൽ clap ചെയ്യാനും, resolutions pass ചെയ്യാനും ആയിരുന്നു; പക്ഷേ ഗ്രാമത്തിലെ അമ്മയുടെ കണ്ണുനീർ ആരും തുടച്ചില്ല. Amnesty കവിതയായി പറഞ്ഞപ്പോൾ, ILO conventions പാസ്സാക്കിയപ്പോൾ, HRW fact-finding mission നടത്തിയപ്പോൾ, Kathmanduയിലെ ഭരണാധികാരികൾ അവരുടെ കുട്ടികളെ London-ലേക്ക് പഠിപ്പിക്കാൻ അയച്ചുകൊണ്ടിരുന്നു.
അതുകൊണ്ട് ഇന്നലെ തെരുവിലിറങ്ങിയ ചെറുപ്പക്കാരുടെ ചെരിപ്പടി reports-ന്റെ വിരലടയാളങ്ങൾ ഇല്ലാതാക്കി. അത് blood signature ആയിരുന്നു. Gulf-ലേക്ക് പോയി ജീവനോടെ മടങ്ങിയില്ലാത്ത പിതാക്കളുടെ പേരിൽ. recruitment mafia-ക്ക് വീണു കടബാധ്യതയിൽ വീണ യുവാക്കളുടെ പേരിൽ. construction site-ിൽ ജീവൻ നഷ്ടപ്പെട്ട തൊഴിലാളികളുടെ പേരിൽ. Amnesty report-ൽ footnote ആയി മാത്രം വന്നിരുന്ന ആയിരക്കണക്കിന് പേരുടെ പേരിൽ.
നേപ്പാളിന്റെ കമ്മ്യൂണിസ്റ്റ് നേതാക്കൾ — പ്രചണ്ഡ, ഒലി, മറ്റെല്ലാവരും — ഒരിക്കൽ തോക്കും പിടിച്ച് revolution നടത്തി. ജനങ്ങൾക്ക് അവർ heroes ആയിരുന്നു. എന്നാൽ അധികാരത്തിലേറിയപ്പോൾ, അവർ തന്നെ തൊഴിലാളികളുടെ വേതനങ്ങൾ കൊള്ളയടിച്ചു. Maoist guerrillas ആയി jungles-ൽ മരണം കണ്ടിരുന്നവർ നഗരത്തിലെ കെട്ടിടങ്ങളിൽ കോടികൾ കെട്ടിപ്പടുത്തു. displaced peasants-ന് വേണ്ടി പോരാടിയ നേതാക്കൾ Swiss bank accounts നിറച്ചു. പ്രചണ്ഡ prime minister ആയപ്പോൾ, “യുദ്ധത്തിലെ പോരാളികൾക്ക് allowance” ആയി കിട്ടേണ്ട പണം തന്റെ കൈയ്യിൽ അടിച്ചു മാറ്റി.
Mao insurgency കാലത്ത് “class struggle, equality, people’s liberation” എന്ന് പറഞ്ഞവർ ഇന്ന് Mercedes-ൽ സഞ്ചരിക്കുന്നു. ഒരിക്കൽ barefoot guerrillas ആയിരുന്നവർ ഇപ്പോൾ diamond-studded watches ധരിക്കുന്നു. Prchanda, Oli, Madhav Kumar—എല്ലാവരും royal palace-ലേയ്ക്ക് മാത്രം മാറിയില്ല എന്നേ ഉള്ളൂ, അവരുടെ children foreign universities-ലേക്ക് പോയി.
Civil war-ൽ displacement-നും hunger-നും വിധേയരായ peasants villages-ൽ തന്നെ stuck. Guerrilla leaders-ന്റെ children Oxford-ലും Harvard-ലും MBA പഠിച്ചു. War-ൽ peasants-ന്റെ blood ഉപയോഗിച്ച് leaders-ന്റെ generations secure ആയി. Communist rhetoric hollow ആയി. Revolution betrayal ആയി.
ലോകത്തിന്റെ താരതമ്യം
ചരിത്രം cruel ആണ്. Ceaușescu Romania-യിൽ palace-ിൽ കുടുങ്ങിക്കിടന്നപ്പോൾ, തന്റെ ജനങ്ങൾ ഒരുദിവസം തന്നെ വിചാരണ ചെയ്ത് വെടിയേറ്റ് മരിക്കാൻ ഇടയാക്കിയിരുന്നു. Pol Pot, ലക്ഷങ്ങൾ കൊന്ന ശേഷം, അവസാനത്തിൽ ഒരു കുടിലിൽ വെള്ളം പോലും കുടിക്കാൻ കഴിയാതെ മരിച്ചു. Africaയിലെ പല despots മരത്തിന്റെ കീഴിൽ കിടന്നുകൊണ്ട്, കുട്ടികൾ അവരുടെ മൃതദേഹം കമ്പുകൊണ്ട് തട്ടി നോക്കി ജീവൻ ഇല്ലെന്ന് തിരിച്ചറിഞ്ഞപ്പോൾ കാലുകൊണ്ട് ചവിട്ടി മറിച്ചിട്ടിരുന്നു. ഇന്നത്തെ Nepal-ൽ അടിച്ചോടിക്കപ്പെട്ട ധനകാര്യ മന്ത്രി, ഇവരുടെ മുഴുവൻ ചരിത്രത്തിന്റെ extension ആണ്.
Nepal ഒരിക്കൽ സ്വർഗ്ഗത്തിന്റെ രൂപം ആയിരുന്നു. Kathmanduയുടെ കാറ്റിൽ പർവതങ്ങളുടെ നിഷ്കളങ്കത ഉണ്ടായിരുന്നു. European-കൾ പറുദീസ പോലെ കാണുന്ന trekking routes, Himalaya-യുടെ majesty, Royal Nepal Airlines-ന്റെ charm. ഒരിക്കൽ Grand Hyatt-ൽ room 50 dollars-ക്ക് കിട്ടിയിരുന്ന കാലം. പക്ഷേ Mao insurgency-യുടെ തീയിൽ അത് എല്ലാം ചാരമായി. Airports decay ആയി, tourism vanish ആയി, streets unsafe ആയി. ഒരിക്കൽ രാത്രി club-ൽ നിന്ന് 3 മണിക്ക് നടന്ന് മടങ്ങിയിരുന്ന ആളുകൾ, 3 വർഷം കഴിഞ്ഞപ്പോൾ 1 മണിക്ക് തന്നെ അടിയേറ്റ് വീഴ്ത്തപ്പെട്ടു.
ഇന്നലെ തെരുവിൽ ഉണ്ടായ scene അതിനാലാണ് നിർണ്ണായകമായത്. അത് ഒരു രാജ്യത്തിന്റെ memory-യുടെ revenge ആയിരുന്നു. International community-യുടെ reports ഒന്നും ജനങ്ങളെ രക്ഷിച്ചില്ല; streets മാത്രം രക്ഷിച്ചു.
Romania-യിൽ Ceaușescu palace-ിൽ നിന്നു പുറത്ത് വലിച്ചിറക്കി 25 December-ൽ തന്നെ execution ചെയ്തു. Libya-യിൽ Gaddafi-യെ drainage pipe-ൽ കണ്ടെത്തി lynch ചെയ്തു. Iraq-ൽ Saddam-നെ gallows-ൽ കെട്ടി. Tunisia-യിൽ Ben Ali exile ആയി. Egypt-ൽ Mubarak cage-ൽ വിചാരണ നേരിട്ടു.
Nepal-ലെ rulers-ക്ക് ഇപ്പോഴും illusions ഉണ്ട്—അവർക്ക് Geneva conventions, Kathmandu embassies, Delhi alliances save ചെയ്യും എന്ന്. പക്ഷേ history merciless ആണ്. People-ന്റെ patience end ആയാൽ, palaces-ന്റെ walls crumble. Yesterday minister chased, tomorrow rulers collapse.
തെരുവിൽ പടർന്ന തീ
ILO conventions Nepal sign ചെയ്തു, പക്ഷേ Gulf-ൽ പോയി മരിച്ച 4000-ൽ അധികം തൊഴിലാളികളുടെ കുടുംബങ്ങൾക്ക് ഒരു rupee പോലും കിട്ടിയില്ല. Amnesty press release issue ചെയ്തു, പക്ഷേ Saudi recruitment mafia-യോട് case ഒന്നും നടന്നില്ല. HRW documented ചെയ്തു, പക്ഷേ migrant rights organizations ground-ൽ action എടുക്കാൻ കഴിയാതെ പോയി. Nepali rulers അവരുടെ children UK-യിലേയ്ക്ക്, US-ലേയ്ക്ക് അയച്ചു, അതേസമയം migrant workers-ന്റെ children village-ൽ school fees അടക്കാനാകാതെ dropout ആയി.
ഇതെല്ലാം കണ്ടു നിന്ന തലമുറയാണ് ഇന്നലെ street-ൽ riot ആയി പൊട്ടിത്തെറിച്ചത്. അവർക്ക് ഇനി patience ഇല്ല. അവർക്കറിയാം, report language-ൽ change സംഭവിക്കില്ല. Change only happens with street fire.
Street-ൽ youth-ന്റെ shoes ministers-ന്റെ suits-നെ beat ചെയ്തു. അത് വെറും physical act അല്ല—symbolic justice. International reports words ഉപയോഗിച്ചപ്പോൾ, street youth action ഉപയോഗിച്ചു. Amnesty vocabulary powerless ആയപ്പോൾ, barefoot youth-ന്റെ action powerful ആയി.
Street justice dangerous ആകാം, എന്നാൽ അത് inevitable. Because hunger cannot wait for UN resolutions. Migrant mothers cannot wait for Geneva declarations. Workers’ children cannot wait for ILO conventions. Justice delayed becomes coffin delivered.
ഭാവിയുടെ മാർഗം
Nepal-ന്റെ migrant families-ന് compensation നൽകാൻ international organizations demand ചെയ്യണം. Recruitment mafia dismantle ചെയ്യണം. Gulf states kafala system abolish ചെയ്യണം. Nepal rulers accountable ആക്കണം. International organizations just report produce ചെയ്യാതെ grassroots action-ൽ solidarity build ചെയ്യണം.
പക്ഷേ ഇതൊക്കെ promises മാത്രം ആകാം. Because global capitalism migrant exploitation-ൽ thrive ചെയ്യുന്നു. Gulf-ൽ cheap labour ഇല്ലെങ്കിൽ skyscrapers rise ആകില്ല. Malaysia-യിലെ electronics cheap production migrant-ന്റെ sweat ഇല്ലാതെ impossible. India-യിലെ construction migrant-ന്റെ blood ഇല്ലാതെ complete ആകില്ല.
അതുകൊണ്ട് migrant struggle global struggle ആണ്. Nepal youth-ന്റെ death Saudi desert-ൽ മാത്രം tragedy അല്ല, അത് global working class-ന്റെ cry ആണ്.
അടിത്തട്ടിന്റെ സംഗീതം
ഇന്നലെ തെരുവിൽ നടന്ന act documentation-ലേക്ക് വരുന്നില്ല. അത് oral history ആണ്. Migrant mothers village songs-ൽ mourn ചെയ്യും. Youth street graffiti-ൽ rage എഴുതും. Workers’ children poems-ൽ memory create ചെയ്യും.
അവരുടെ ചെരിപ്പടി melodious ആയിരുന്നു—melody of rage. Reports soundless, but street sound thunderous. Ministers fear shoes more than UN resolutions. Because shoes connect ground reality, resolutions disconnect.
Nepal-ന്റെ liberation reports-ൽ നിന്ന് അല്ല, streets-ൽ നിന്നാണ് വരിക. Amnesty-യുടെ press release last page-ൽ migrant names footnote ആയി വരും. പക്ഷേ migrant mothers’ tears street-ൽ headline ആയിരിക്കും.
നേപ്പാൾ നമ്മോട് പറഞ്ഞത്:
- Exploitation international ആണ്.
- Reports hollow ആണ്.
- Street justice inevitable ആണ്.
- Working class rage unstoppable ആണ്.
നേപ്പാളിന്റെ കലാപം നമ്മോട് പറയുന്നത്:
Human Rights Agencies രേഖപ്പെടുത്തും. Migration Rights Agencies പരാമർശിക്കും. Labor Unions resolutions pass ചെയ്യും. പക്ഷേ Gulf desert-ൽ മരിച്ച Nepali workers-ന്റെ memory Kathmandu street-ൽ flame ആയി. Minister beaten, rulers shaken, international agencies are irrelevant. രാഷ്ട്രത്തിൻ്റെ സ്വതന്ത്ര അവകാശങ്ങളെ കണ്ടില്ലാ എന്നു നടിക്കുന്ന എല്ലാ റിപ്പോർട്ടുകളും അപകടകരമാണ് ജനതയുടെ ദാരിദ്ര്യത്തെ മുതലെടുക്കുകയാണ്
അഗ്നിജ്വാലകളിൽ ജനിച്ച സ്വാതന്ത്ര്യം—അതാണ് ഇന്നത്തെ Kathmandu-ൻ്റെ സത്യം.